Lagom till att det blev sommarvärme i slutet på förra veckan och i helgen drog jag på mig en förkylning som ffa satt sig på rösten. Jag kraxar som en kråka och pratar i falsett. Men njutit av solen har jag gjort ändå.

Helgen var hur som helst riktigt härlig. Vi tillbringade mkt tid med våra kär grannar men vi var även hos pappa och Berit på grillkväll. 

Den här veckan har vi höst känns det som. 6-7 grader och frika nordanvindar, hua!!!

Jag har börjat rida lite så smått igen efter mina besvär och det går bra. Så kul att få rida på min fina häst igen. Får så mkt beröm av vår hovslagare som kännt Zilona genom åren och hon tycker att hon aldrig varit så fin som hon är nu, det är kul att höra!

Safira är på betäckning på Slättens seminstation, förhoppningsvis kan jag hämta henne imorgon. Sedan återstår väntan på 16 dagar, först då kan hon dräktighetsundersökas. Vi håller iaf tummarna så hårt vi kan. 

Maräng har inte fått någon fölunge ännu, som vi väntar...

Nya grannarna har varit nere ett tag och fått en del av sin mark stängslad. Ev släpper vi lite hästar där i slutet av veckan. 

I Kristihimmelsfärd kommer Anna-Carin och hennes pojkar upp. Det ska bli kul att träffas och umgås lite. Även Pierre kommer upp när det är lite långledigt.

Mirandas kompis Hanna (grannarnas dotter) är hemma från skolan, hon läser till sjuksköterska i Ö-vik, så då passar dom på att göra roliga saker ihop. Miranda är ju förövrigt färdig med skolan. Nu är det lata dagar som fylls med hästeri och serietittande varvat med lite jobb på Lärkbacken emellanåt - Härligt!!!  

 

Tjing Linda

 

 

 

Men vart tog våren vägen? I april och ffa då jag mådde som sämst så var det fantastiskt vårväder, ja nästan sommarvärme tom. Nu när det är massor av saker som ska uträttas utomhus är det kallt och regningt. 

Trots bristen på fint väder har vi iaf fått stängslat nytt sommarbete. Det är våra nya grannars mark som vi får nyttja å nu har vi småhästarna (Vilja, Sunita å Safira) gåendes där till deras stora förtjusning. 

Maräng är riktigt stor och tjock om magen nu. Juvrerna börjar fylla sig lite oxå. Hon är beräknad 6 juni så det är inte så långt kvar. 

Imorgon åker Pierre och Miranda till Berlin. Miranda fick resan av oss i studentpresent. Hoppas de får fint väder och får en fin upplevelse. Det värmer i ett modershjärta när ens barn uppskattar varandras sällskap och gör saker tillsammans.

Jag har återhämtat mig skapligt från min sjukdomshistoria. Har ont ibland men det har blivit bättre. Jag får ha tålamod men längtar så sjukt mkt efter att sätta igång med ridningen på riktigt igen. 

I veckan som kommer hoppas vi på att hovis kan dyka upp, å då ska även Safira få skor på så vi kan sätta igång henne. Veckan efter det är det dax för henne att åka på betäckning, spännande!!!

I fredags fyllde Pierre 21 år. Herregud vad tiden går fort, min lilla Pirre eller Pekka som förändrade mitt 20-åriga liv totalt när han kom till världen. Att man kunde älska någon så mkt var helt nytt för mig. Jag brukar säga att han var min lilla försökskanin, orutinerad å ovetandes om allt som jag var vid den tiden. Men så blev han en himla bra människa oxå. Det gäller förövrigt för alla mina barn.

"Lillebror" har legat sjuk nu i helgen. Feber och lite kräkig, usch! Klasskompisarna har varit sjuka i omgångar så det är väl det han drabbats av kan jag tro. Hoppas han piggar på sig snabbt så vardagen återgår till det normala, det är ju då han trivs bäst.

 

Tills nästa gång...

 

Tjing

 

 

 

Jag ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen här på bloggen. Anledningen till det är att aprilmånad har gått i sjukdomens tecken. Jag drabbades redan i mars av någonting så simpelt som hemorojder och dessa ställde till det ordentligt för mig. Trot besök hos husläkare och lättakuten i Östhammar med diverse olika medikament utskrivna gav det inte med sig. Resan till Ystad under påsk blev insälld då jag till slut inte kunde hantera smärtan utan blev inlagd på Akademiska i Uppsala. Efter mkt om och men blev jag till slut opererad med garanti att det skulle gå över. Så blev inte fallet utan jag fick ytterliggare en gång läggas in på avd på Ackis pga smärta och vidare undersökningar gjordes. Ingenting onormalt upptäktes och jag blev utskriven med försäkran att smärtan skulle klinga av. Jag väntar tålmodigt...

Jag mår bättre, jag har inte lika ont hela tiden men jag har ont. Stundtals så ont att jag inte kan hantera det utan måste äta starka smärtstillande tabletter.

Det bemötande och den vård om man nu kan kalla det vård jag har fått under denna tid har helt fått mig att tappa tron på den svenska sjukvården. Har du inte en livshotande sjukdom ses eller hörs du inte av sjukvårdspersonalen. Jag känner att jag inte blivit vare sig sedd eller hörd eller tagen på allvar och detta ffa inne på Akademiska sjukhuset. Att bli ifrågasatt, inte få information om vad som ska göras eller har gjorts samt hela tiden få höra att du inte är högprioriterad gör vare sig smärtan mindre eller förtroendet större.

Efter mina två inläggningar på olika avd känner jag mig traumatiserad av hela händelseförloppet. Såväl bemötandet som vården. Bestämmer mig för att kontakta patientnämnden och "klaga". Därifrån fick jag ett samtal idag och hon kunde inte förstå vad det var jag var så missnöjd med. Du har ju fått all tänkbar vård menade hon på. Jag påpekade då att jag faktiskt fick ligga nerdrogad i två dygn innan jag till slut opererades - är det vård? JA var svaret. Jag blir tyst i telefonen och svarar att OK då har jag helt farit i det blå vad det gäller vad som är vård, men nu vet jag bättre. 

Jag har en god kontakt med min husläkare och hoppas att via honom komma till botten med vad som har drabbat mig, varför, och hur jag kan förhindra att det sker igen.

 

Tjing Linda